18
bylten. Senast i går, mr Stephens, gick jag i Abu Simbel förbi ett av deras hus — om man kan kalla en sådan där smutshög ett hus — och jag såg i dörren två barn med den vanliga skorpan av flugor kring ögonen och stora hål i deras eländiga blåa skynken. Jag hoppade av min åsna, vek upp klänningsärmarne och tvättade grundligt deras ansikten med min näsduk och sydde ihop deras revor — ty i det här landet kunde jag lika gärna gå i land utan mitt syskrin som utan mitt vita parasoll. Medan jag var i farten, gick jag in i rummet — ett sådant rum! — och körde ut alla som voro därinne, och ställde till rengöring som om jag hade varit deras hjälpgumma. Jag fick inte se mera av det där Abu Simbeltemplet, än om jag aldrig hade lämnat Boston, men nog såg jag mera damm och sopor än jag trodde det var möjligt att samla ihop i ett hus, som inte var större än en vanlig badhytt. Från och med det jag fäste upp min klänning och tills jag kom ut — svart i synen som skorstenen där — var det bara en timme eller halvannan på sin höjd, men sannerligen hade jag inte fått det där huset rent och prydligt som ett spritt nytt dockskåp. Jag hade med mig en New York Herald, och jag satte upp pappersremsor på deras hyllor. Nåväl, mr Stephens, när jag hade slutat tvätta mina händer utanför, gick jag förbi dörren igen, och där sutto de båda barnen med sina ögon fulla av flugor och precis likadana som förut, undantagandes att de hade var sin lilla pappersmössa, gjord av New York Herald, på huvudet. — Nej, Sadie, nu är klockan snart tio, och i morgon ska vi tidigt på utflykt.»
»Det är för vackert, den purpurröda himmeln och de stora silverstjärnorna!» sade Sadie. »Se på den tysta öknen och kullarnas svarta skuggor. Det är storartat, men också hemskt; och när man tänker på, att vi verkligen, som den där dragomanen sade nyss, äro vid utkanten av civilisationen och att det inte finns annat än
