vildhet och blodutgjutelse där borta, där Södra Korset tindrar så vackert, åh, då är det som om man stod på den vackra brädden av en vulkan i verksamhet!»
»Prat, Sadie, tala inte så, barn!» sade hennes tant nervöst; »man kan bli vettskrämd bara av att höra på dig.
»Men, tant lilla, känner du inte själv på samma sätt? Se bara på den stora öknen där, hur den sträcker sig allt längre och längre bort, tills den förlorar sig bland skuggorna. Hör, hur melankoliskt vinden viskar över den! Aldrig i mitt liv har jag sett någonting högtidligare.»
»Det gläder mig, att vi funnit någonting, som gör dig högtidligt stämd, min unge», sade hennes tant. »Jag har eljest ibland tänkt … Vad i all världen var det ?»
Från något ställe bland kullarnas skuggor på andra sidan floden hade hörts ett gällt, gnällande läte, som tilltog allt mera och slutade i ett långt och trött klagande.
»Det är bara en schakal, miss Adams», sade Stephens; »jag hade tillfälle att höra en, då vi voro ute och sågo på Sfinxen vid månljus.»
»Om saken kunde göras om, skulle jag aldrig komma längre än till Assuan», sade hon. »Jag kan inte begripa vad som kom åt mig, att jag förde dig hela den här vägen upp, Sadie. Din mor kommer att tro mig vara spritt galen, och jag skulle aldrig våga se henne i ansiktet mera, om vi råkade på något sätt illa ut. Jag har sett allt vad jag önskar se av den här floden och allt vad jag nu begär, är att komma tillbaka till Kairo.»
»Men tant lilla», utropade flickan, »det är inte likt dig att vara klenmodig!»
»Ja, jag vet inte hur det är, Sadie, men jag känner mig en smula nervsvag, och det jamande odjuret där borta var mer än jag kunde bära. Men vi ha åtminstone den trösten, att vi enligt resprogrammet äro på väg tillbaka i morgon, sedan vi sett den där klippan eller templet eller vad det är för slag. Jag är proppfull av klippor och tempel, mr Stephens, och skulle alls inte vara
