reställning om en skoningslös makt som Atlanten på en kall och mörk vinterdag. Kanske beror det på medvetandet, att vi här äro på gränsen av allt vad lag och ordning heter. Hur långt tror ni att vi ha till några dervischer, överste Cochrane?»
»På den arabiska sidan», sade översten, »ha vi det egyptiska befästa lägret vid Sarras ungefär fyrtio engelska mil söder om oss. Sedan är det sextio mil av en mycket vild landsträcka, tills man kommer till dervischlägret i Akascheh. Men på den här sidan är det ingenting mellan oss och dem.»
»Abusir ligger på den här sidan, inte sant?»
»Jo, därför blev utflykten till Abusirklippan förbjuden i fjol. Men förhållandena äro lugnare nu.»
»Vad hindrar dem att komma ner till den här sidan?»
»Absolut ingenting», sade Cecil Brown i sin likgiltiga ton.
»Ingenting annat än deras fruktan. Naturligtvis vore det för dem den enklaste sak i världen att komma hit, svårigheten för dem skulle bli att komma tillbaka, om deras kameler bleve utmattade och Halfagarnisonen med sina djur utvilade förföljde dem. Detta veta de lika väl som vi, och det har återhållit dem från att göra något försök.»
»En dervischs fruktan skall man inte bygga för mycket på», anmärkte Brown. »Vi böra alltid komma ihåg, att de inte drivas av samma motiv som andra människor. Många av dem längta att få se döden i ögonen, och alla ha en absolut, oinskränkt tro på ödet. De existera som en reductio ad absurdum av allt bigotteri — ett bevis på hur säkert det leder till fullständigt barbari.»
»Tror ni, att de äro en allvarlig fara för Egypten?» frågade amerikanen. Efter vad jag hört, lär det råda något olika åsikter om den saken.»
