30
av ett par hundra man, som ge ut sina pengar i landet, har England varken direkt eller indirekt förtjänat en shilling därpå, och jag tror inte att vi i historien kan finna ett mera framgångsrikt eller mera oegennyttigt. stycke arbete.»
Headingly blossade tankfullt på sin cigarrett.
»Det finns ett hus nära vårt nere vid Back Bay i Boston, som skämmer hela utsikten», sade han. »Gamla trasiga stolar stå och skräpa på verandan, takspånorna äro lossnade och trädgården förvildad, men för det tror jag inte att grannarna ha rättighet att komma inrusande och trampa ner och göra ändringar efter sitt eget huvud.»
»Inte ens om elden kom lös där?» frågade översten.
Headingly skrattade och steg upp från sin fältstol.
»Detta är ett fall, som inte är förutsett i Monroedoktrinen», sade han. »Jag börjar tro, att det moderna Egypten är fullt så intressant som det antika och att Ramses II inte var den sista levande människan här i landet.»
De båda engelsmännen stego upp och gäspade.
»Ja, det är en underlig ödets nyck, som skickat män från en liten ö i Atlanten att styra faraonernas land», anmärkte Cecil Brown. »Vi komma att gå bort igen och inte lämna ett spår efter oss bland de folkslag, som i tur och ordning innehaft landet; ty det är inte anglosaxernas sed att rista in sina bedrifter på klipporna. Jag vågar påstå, att lämningarna av ett vattenledningssystem i Kairo komma att bli det varaktigaste minnesmärket av oss, såvida man inte om tusen år bevisar, att det var ett verk av hyksoskonungarna. Men här kommer det landstigna sällskapet tillbaka.»
Nedifrån hördes mrs Belimonts mjuka tonfall och hennes mans, den järngråa mästerskyttens djupa basröst. Mr Stuart, den korpulenta prästen från Birmingham, utagerade en penningfråga med en högröstad åsnepojke,
