Belmont, sade den lilla amerikanska gamla fröken; »men jag har fått veta, att mrs Schlesinger anser ritten för lång för henne och har några brev hon måste avsända i dag, så att mrs Belmont kommer inte att bli ensam.»
»Ni är alltför god, miss Adams. Vi kommer, som ni vet, tillbaka klockan två.»
»Nu, nina damer och herrar!» ropade dragomanen Mansur och trädde fram med någonting prästerligt i sina fotsida kläder och sitt glatta, slätrakade ansikte. »Vi måste bryta upp tidigt för att kunna vara tillbaka före middagshettan.» Han lät sina mörka ögon med ett faderligt uttryck glida över den lilla skaran av turister. »Tag med era gröna glasögon, miss Adams, ty solskenet är mycket bländande därute i öknen. Mr Stuart, jag har satt undan en mycket vacker åsna för er räkning — prisbelönt åsna, sir, alltid satt undan för tyngsta gentleman. Bry er inte om att ta med någon entrébiljett till monumenten i dag. Nu, mina damer och herfar, om ni vilja vara så goda!»
Som en grotesk fris tågade sällskapet, en och en, över landgången och uppför den bruna, nedrasande banken. Mr Stephens gick i spetsen, en mager, torr, allvarlig figur i en engelsk halmhatt. Hans röda Bædeker lyste under hans ena arm, och i handen höll han ett litet papper med anteckningar, som om det hade varit en kungörelse han ville läsa upp. Han bjöd miss Sadie den ena armen och hennes tant den andra och knogade uppfor sandbanken med dem, och den unga flickans skratt klingade så friskt och klart i morgonluften, då Bædeker ramlade för deras fötter. Mr Belmont och överste Cochrane följde efter, och brättena på deras solhattar vidrörde varandra, under det de diskuterade de relativa förtjänsterna hos Mauser-, Lebel- och Lee Metfordgevär. Bakom dem gick Cecil Brown, likgiltig, pessimistisk och reserverad. Den feta prästen stretade långsamt och pustande uppför backen med många andfådda kvickheter
