Hoppa till innehållet

Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34

över sina egna brister. »Jag är en av dem, som bära allting framför sig», sade han med en ruclsefull blick på sina runda former och med ett skrockande och däst skratt åt sitt eget lilla skämt. Sist av alla kommo Headingly, smärt och lång, med studiekarlens böjda rygg, och Fardet, den godmodige, beskäftige, dispytlystne parisaren.

»Som ni ser, ha vi eskort i dag», viskade han till sin följeslagare.

»Jag såg det.»

»Bah», utropade fransmannen med en gäckande åtbörd, »lika väl kunde man behöva eskort från Paris till Versailles. Pourquoi ces drôles de militaires, dragoman, hein?»

Det var dragomanens roll att vara allt för alla, alltså såg han sig omkring innan han svarade, för att övertyga sig om att engelsmännen hade bestigit sina åsnor och voro utom hörhåll.

»C'est ridicule, monsieur!» sade han med en axelryckning. Mais que voulez-vous? C'est l'ordre officiel égyptien.»

»Egyptien! Pah, anglais, anglais — tonjours anglais!» utropade den förargade fransmannen.

Frisen var nu groteskare än någonsin, den hade plötsligt förvandlats till en ridande fris, skarpt avtecknande sig mot den djupblå, egyptiska himmelen. De, som aldrig ha ridit förr, måste rida i Egypten; då åsnorna falla i kort galopp och Nilsoldaterna rusa framåt i stormmarsch bildar det hela en högst märkvärdig tavla, som man ingenstädes får se maken till, av fladdrande slöjor, krampaktigt knutna händer, hopträngda, guppande figurer och förskrämda ansikten. Belmont, vars grovlemmade gestalt gungade på en liten vit åsna, viftade med hatten åt sin hustru, som hade kommit upp på Koroskos akterdäck. Cochrane satt mycket rak, med styv militärisk hållning, händerna lågt, huvudet högt och hälarna ned,