Hoppa till innehållet

Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

40

»Det är en flodhäst», sade dragomanen, och alla turisterna fnissade, ty figuren hade en viss likhet med pastor Stuart själv.

»Men den är ju inte större än en liten gris», invände han. »Som ni ser, ränner kungen med lätthet sitt spjut genom den.»

»De ha gjort den liten för att visa, att det var en mycket liten sak för kungen», sade tolken. »Som ni ser, räcka alla kungens fångar honom inte över knät — och det är inte därför att han var så mycket större, utan så mycket mäktigare. På samma sätt är det med de små kvinnorna vi se här och där, det är bara hans obetydliga hustrur.»

»Tack så mycket!» utropade miss Adams förargad. »Om de hade skulpterat den där kungens själ, skulle man behövt förstoringsglas för att se den. Tänka sig, att han kunde låta avbilda sina hustrur på det där sättet!»

»Om han gjorde det nu, miss Adams», sade fransmannen, »skulle han råka ut för värre strider än han någonsin hade i Mesopotamien. Men tiden är en stark hämnare. Kanske kommer snart den dagen, då man målar en stor, stark hustru och en obetydlig liten stackare till man — hein?»

Cecil Brown och Headingly hade stannat efter, ty dragomanens flytande svada och turisternas tomma, tanklösa pladder störde den högtidliga stämningen för dem. De stodo tysta och betraktade det groteska tåget med sina solhattar och gröna slöjor, där det i det starka solskenet gick fram utefter den gamla grå muren. Ovanför dem fladdrade två tofsprydda härfåglar och uppstämde sitt läte mellan pylonens ruiner.

»Är inte det här ett helgerån?» sade Oxfordmannen slutligen.

»Nå, det gläder mig, att ni uppfattar det så, ty på mig gör det alltid det intrycket», svarade Headingly med