känsla. Jag har inte riktigt klart för mig själv, huru man bör malkas sådana här saker om man bör nalkas dem alls — men det här är inte rätta sättet, det är jag säker på. På det hela taget föredrar jag de ruiner jag inte har sett framför dem jag har sett.»
Den unge diplomaten blickade upp med sitt egendomliga ljusa leende, som blott alltför snart dog bort i hans vanliga likgiltiga och blaserade ansiktsmask.
»Jag har en karta», sade amerikanen, »och ibland ser jag, långt bort från allt, mitt i den vattenlösa, obanade öknen, ordet 'ruiner' eller kanske 'lämningar av ett tempel'. Till exempel, Jupiter Ammons tempel, en av de största helgedomar i världen, låg hundratals mil ifrån bebodda platser. Detta är de ensliga, osedda, genom seklerna oförändrade ruiner, som tilltala ens fantasi. Men då jag lämnar min biljett vid dörren och stiger in som i en Barnums utställning, försvinner all den fina doften av romantik.»
»Fullkomligt!» sade Cecil Brown och blickade ut över öknen med sina mörka, kalla ögon. »Om man kunde vandra omkring här ensam — råka på det här av en slump så att säga — befinna sig alldeles ensam i templets dunkel, med dess groteska figurer runt omkring — det akulle vara rent av överväldigande. Man skulle bli alldeles förlamad av häpnad och skräck. Men då Belmont blossar på sin pipsnugga och Stuart pustar och miss Sadie Adams skrattar …»
»Och den där skrikhalsen till dragoman rabblar upp sin läxa», sade Headingly. »Jag vill så gärna stanna och tänka, men det får jag aldrig tillfälle till. Jag var så utom mig, att jag kunde ha begått mord, då jag stod nedanför den stora pyramiden och inte kunde få vara i fred ett ögonblick, därför att man ville knuffa mig upp till toppen. Jag gav en karl en spark, som skulle ha förpassat honom upp till pyramidens topp i ett kör, om den bara hade träffat. Att tänka sig, att man har rest
