»Stackars min Norah, stackars lilla Norah!» mumlade Belmont mellan sina gråsprängda mustascher.
»Vad tror ni de komma att göra med oss, Cochrane?» frågade han efter en kort tystnad.
»Kanske skära av oss strupen, kanske föra bort oss som slavar till Khartum. Jag tror inte de ha mycket att välja på … Men nu är åtminstone en av oss fri från sina bekymmer.»
Soldaten närmast dem hade hastigt satt sig ned och lutade sig framåt över sina knän. Hans rörelse och hållning voro så naturliga, att det var svårt att fatta, att han hade fått ett skott genom huvudet. Han varken rörde sig eller stönade. Hans kamrater böjde sig över honom ett ögonblick, ryckte på axlarna och vände därpå åter sina mörka ansikten mot araberna. Belmont tog den döda soldatens gevär och patronkök.
»Endast tre skott kvar, Cochrane», sade han med de små mässingscylindrarna i sin öppna hand. »Vi ha låtit dem skjuta för tidigt och för tätt; vi borde ha väntat tills fienden anföll.»
»Ni är en berömd skytt, Belmont», sade översten, »jag har hört er prisas som en bland de allra yppersta — tror ni inte, att ni skulle kunna knäppa anföraren?»
»Vem är han?»
»Så vitt jag kan förstå, är det den där på den vita kamelen på deras högra flygel; jag menar den karlen, som nu tittar upp till oss och överskyggar ögonen med båda händerna.»
Belmont lade in patronen och ändrade siktet.
»Det är en förskräckligt dålig belysning till att bedöma avstånd», sade han. »Men jag försöker väl med fem hundra.»
Han lossade av skottet, men varken den vita kamelen eller den spejande ryttaren ändrade ställning.
»Såg ni sanden ryka?»
»Nej, jag såg ingenting.»
