52
»Jag siktade visst litet för högt.»
»Försök en gång till.»
Mannen, geväret och klippan voro lika stadiga, men kamelen och dess ryttare förblevo oskadda även nu. Det tredje skottet måste ha kommit målet närmare, ty han flyttade sig några steg till höger, som om han började bli orolig. Belmont kastade ifrån sig det tomma geväret med ett förargat utrop.
»Det är den fördömda dagern!» utropade han blossande röd av förargelse. »Att tänka sig, att jag slösat bort tre patroner på det här geväret! Om jag hade honom hemma i Bisley, skulle jag skjuta turbanen av honom, men det här vibrerande skarpa ljuset åstadkommer refraktion … Vad går åt fransmannen?»
Monsieur Fardet travade omkring på platån, som om han hade blivit stungen av en geting. »S'cré nom! S'cré nom!» skrek han och blottade sina starka vita tänder under de svarta vaxade mustascherna. Han vred häftigt högra handen, och blodet stänkte därvid från hans fingerspetsar. En kula hade rispat upp hans handled. Headingly sprang ut från det gömställe, där han satt hopkrupen, för att föra den vanvettige fransmannen till ett säkrare ställe; men han hade icke gått tre steg, förrän han själv träffades i veka livet och störtade omkull bland stenarna. Han kravlade sig upp, men föll igen på samma ställe och sprattlade upp och ned som en häst, som har brutit ryggen av sig. »Det är slut med mig!» viskade han, då översten kom springande till hans hjälp, och därpå låg han stilla med sin likbleka kind mot de svarta stenarna. Då han för endast ett år sedan vandrade under Cambridges almar, var det säkerligen det sista öde han kunde vänta sig, att han skulle bli dödad av en fanatisk muhammedans kula i den vilda libyska öknen.
Emellertid hade eskortens eld upphört, ty de hade skjutit bort sina sista patroner. Ännu en man hade dödats, därpå hade en tredje — det var den befälhavande korpra-