len — fått en kula i låret. Han satt på en sten och förband sitt sår, med ett allvarligt och tankfullt uttryck i sitt rynkiga svarta ansikte som en gammal gumma, som sätter ihop en sönderslagen tallrik. De tre övriga satte fast sina bajonetter med en kort och metallisk smäll och med minen hos män, som ämnade sälja sina liv dyrt.
»De komma!» ropade Belmont och blickade ut över slätten.
»Låt dem komma!» svarade översten och stack händerna i byxfickorna. Plötsligt drog han upp ena knytnäven igen och skakade den ursinnigt i luften. »Å, de uslingarna, de fördömda uslingarna!» skrek han med ögonen blodsprängda av raseri.
Det var de stackars åsnepojkarnas öde, som hade berövat den annars så behärskade krigaren hans vanliga lugn. Under gevärssalvan hade de suttit hopträngda i en ömklig grupp bland stenarna nedanför kullen. Förvissade om att dervischernas anfall först måste träffa dem, hade de därpå kastat sig upp på sina djur med gälla, oartikulerade skrik av fasa och galopperat över slätten. En liten flanktrupp på åtta till tio kamelryttare hade genskjutit dem, medan gevärssalvorna lossades, och dessa höggo nu in på de flyende åsnepojkarna med kallblodig grymhet. En liten gosse i fladdrande burnus hade fått försprång för sina förföljare, men kamelerna med sina långa språng hunno snart upp honom, och en arab jagade sitt spjut mitt i hans böjda rygg. De små vitklädda liken sågo ut som en skock får spridda över slätten.
Men människorna uppe på klippan hade icke tid att tänka på åsnepojkarnas grymma öde. Till och med översten hade efter sitt första utbrott av vrede glömt dem. De annalkande kamelryttarna hade travat fram till kullens fot, stigit av, lämnat kamelerna i knäböjande ställning och rusat på ursinnigt. Femtio av dem klättrade tillsammans uppför stigen och över klipporna; deras
