Sida:När vänder björnen sig i idet? – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
234
N. E. HAMMARSTEDT.

(dagen heter Paulus) kommer hvarje år skogsfrun till björnen med en träspann full af blod, hvilken han låter sig väl smaka, och när denna dryck är förtärd, vänder sig nalle med ett brummande på andra sidan och sofver, tills tiden är inne att för den vintern lämna idet.

En likartad folktro möter i lappen J. Turis bekanta bok.[1] Jag anför ett par utdrag ur den danska öfversättningen. »Bjørnene og Ulda (d. v. s. huldran, skogsfrun) bor sammen om vinteren, Ulda bringer føda til bjørnen, og bjørnen kan ikke leve paa anden maade end, at Ulda føder den» — — — »Bjørnens lov er saadan, at hvis bjørnen dræber et menneske, da faar den ikke ro til at sove om vinteren — hvis Uldaerne er dens forsørgere om vinteren, saa vil de ikke tage sig af den mere, naar den har besmittet sig med menneskeblod.»

Från Hälsingland finnes här ifrågavarande folktro konstaterad redan i början af 1700-talet. Prosten Broman skrifver nämligen i Glysisvallur[2]: »Intet födas Björnar af den så kallade vittermjölken, som Bergstrollen skaffa; fast än gemena hopens inbillning än så är, som den länge varit hafver» — — — »Icke häller är den sägnen trovärdig, som skulle bärgtrollen eller vitren föra dem miölk af sin boskap til födo.»

Det må icke lämnas onämndt, att björnen framstår såsom en skogsgudinnans gunstling hos såväl finnar som forngreker. Hos de senare innehade han sen uråldrig tid en viktig roll i Artemis’ kult. Hos de förra troddes »skogens moder» »uppamma björnen, Otso eller Ohto, in i den tjocka skogen, hyssja, gunga, styra och sköta honom»,[3] och Kalevala (sång 46, v. 379 ff.) ger en vidlyftig och mångordig skildring af denna vård. Sannolikt är väl tron, att huldran, skogsrån, eller de underjordiska särskildt vårda sig om björnen, också betydligt fornåldrig äfven i vårt land, ehuru vi sakna nog gamla litterära belägg därför. Skulle vi möjligen äga ett dunkelt och förvirradt sådant i Hyndluljóds skildring af huru Fröja vid »skymningars skymning af skogsrån (ividia st. 48) äskar kraftdrycken åt »galten sin», i hvilken Hyndla skönjer den förhamade Ottar?

  1. J. Turi, Muittalos samid birra. 2 uppl. Köpenhamn 1910, s. 170 och 171.
  2. »Helsingeboken» utg. af K. Hægermarck. Upsala 1900 s. 150; O. J. Bromans Glysisvallur 3 Flock. s. 238.
  3. C. Ganander, Mythologia Fennica. Åbo 1789, s. 84 f.