Sida:När vänder björnen sig i idet? – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233
BJÖRNENS NÄRING I IDET.

däremot opponerar sig i följande ordalag: »At Biörnar större och mindre ligga i theras Heden eller lägre öfwer wintern; thet berättas sant af allom; Men om the utsatte dagar och månader, näml. handiuret i 40 dagar, och honan i 4 månader; thet slår felt här å orten.» Broman förklarar i stället, att björnens sömn sammanfaller med snötiden: när snön börjar falla går björnen i ide, och när snön börjar smälta går han åter ut[1]. En folklig föreställning, att åtminstone björnhonan tillbragt en »björnnatt» på ett tredjedels år i idet, har således en gång förekommit, och då, såsom vi sett, den 14 april allmänt och enhälligt betecknas såsom denna vinterhvilas slutdag, äro vi befogade att förlägga denna »björnnatts» ingång till tiden omkring den 13 december.


Björnens näring i idet.

I samband med insamlandet af uppgifter om tiden för björnens vintersömn har, såsom var att vänta, äfven åtskillig annan folktro och folksägen om björnen låtit rädda sig från glömskan. Ett märkligt rum bland detta intaga sägnerna om björnens näring under hans dvalliknande tillstånd i idet.

Från Nyland meddelar doktor G. Nikander i Borgå följande uppteckning. En tiggargubbe gick om hösten in i en björnlya. Björnen kom Mattesdagen (den 29 sept.) och lade sig och stufvade gubben inemot innerväggen, så att han icke slapp ut. Hela vintern kom en liten gubbe, skogsrådet, med smultron och söt mjölk till tiggaren, så att denne led ingen nöd. Först om vår-Matt (den 24 febr.) vände björnen andra sidan till, och då slapp gubben ut. Då grät björnen, men gubben gick hem och berättade hvadan han kom.

Otvifvelaktigt möta i denna sägen urartade och omdiktade reminiscenser af den folktro, som framträder i följande uppgifter. Att äfven björnen kommit i åtnjutande af »skogsrådets» traktering, får man väl nämligen antaga, ehuru detta icke nämnes i den nyländska sägnen.

Från öfre Älfdalen i Värmland har fröken Berta Edgren antecknat följande mer ursprungligt präglade sägen. Den 25 januari

  1. O. J. Bromans Glysisvallur utg. af Gestrike-Helsinge nation. 3 Flock, s. 237.