askar och almar, gick poetiserandet sedan under ett par veckors tid lätt och lustigt för sig, allt medan det lyste där utanför från vinbärsbuskar och stora rodnande jordgubbsland.
Diktcykeln »Prosten Sebastian», »Sydskånsk sommarkväll», »Hemligt förlofvad», »Studentuppasserskan» m. fl. trädde villigt fram. Härtill bidrog tvifvelsutan äfven all den hjärtevärme och intresserade stämning, hvaraf jag kände mig omgifven.
Det sista stycke, jag lade hand vid, var det, som börjar samlingen. Det förekom mig, som om de öfriga skulle kunna signas till någon liten lycka genom detta, skrifvet till min mor: »Jag var ej allen — ty Du var mig när.»
Så låg den första diktboken färdig, framalstrad måhända icke minst af den värme, som dittills i lifvet mött författaren.
A. U. Bååth.
