På återväg till Skåne föll det mig in, att jag möjligen skulle kunna åstadkomma en diktbok; och i Stockholm, där jag sammanträffade med mina förläggare Jos. Seligmann och Hugo Geber, som då voro kompanjoner, uppmanades jag på det vänligaste af dem att utgifva en samling dikter till närmaste jul.
De hade samma år redan förlagt min tolkning af »Nials saga», hvartill de föranledts af Edvard Bäckström, till hvars tidskrift Nu jag insändt en öfversättning af ett isländskt kväde och som sedan, mig ovetande, lifligt intresserat nämnda firma för utgifvande af fornnordisk, till svenska tolkad sagolitteratur.
Jag hade äfven fått spörja, att en annan af tidens skalder med välvilja fixerat min versskrifning; och det blef därför öfverenskommet, att, om allt ginge efter åstundan, skulle på Jos. Seligmann & Co:s förlag till följande år utkomma en diktbok.
I juli månad var jag åter i Skåne, installerad hos fränder i Espö prästgård.
Det var vid den årets tid, då all slättens mustiga grönska trifves som bäst, då det öfverallt ångar bördighet och det doftar från hö och klöfverstackar, då sädesfälten vattra sig och vaja för vindkårarna från den blå Östersjön och gårdarna lysa kalkhvita eller tegelröda i solskenet.
I min hjärna trängde sig nu versmotiven om hvarandra; och inne i den stora friden, i prostgårdens halmtäckta flygelbyggnad, öfvervuxen af klängande vinlöfsrankor och öfversusad af väldiga
