Men Skräddar-Lasse steg till lilla Nilla
Så lusteliga ned, så gladeliga fram;
Och lilla Nilla grina inte illa,
För Lasse granner var båd’ bak och fram.
Och gröten puttra’ och gröten stänkte
Så lusteliga öfver bräddarna, kan tro!
Men Lasse, visste han väl, hvad han tänkte!
Han talade om bo och ko och so.
Och tösa hansa skulle Nilla heta;
Hon var så fin och nätt och täckelig och rar,
Ja, efter sådan jänta fick man leta.
Nu Lasse tag i grötavispen tar.
»Se, hör du, Nilla lilla, räck me munnen!»
»Jo, de trodde du la, ville du la ha!»
»Ville eller skulle — hit på stunden,
Eller ska’ ja’ själfver kyssen ta.»
Men Nilla tyckte, det var synd att neka,
Och vips så smälde det — i Lassa skalle till,
Och gamlamora skrek: »Di’ laja däka!
Du grömme skräddarpalt! Hvad ä’t du vill?»
Neka,
För tari tari tari,
Däka,
För tari tari ta.
Och flugan snurra’ inte mer i taket,
Det var så sorgeligt i stugan då.
Finis.
August Bondeson.
