MIN VÄG TILL DIKTNING.
Om denna berättelse skall vara sann, och det är väl meningen, så måste den skatta åt den litteratur, som gör i »bekännelser och afslöjanden», eljes ser jag icke, hur det skulle kunna blifva någon berättelse af. Och för att göra en början, så blir det den bedröfliga historien om ett fall från drömda poetiska molnbäddar ned på jordevärklighetens hårdaste mark. Men det är bäst att låta saken tala för sig själf.
Skald var ett ord jag lärde mig ungefär samtidigt med »Gud som hafver». Och skald var något oändligt ljust och upphöjdt och fint. Öfver hufvud kunde en människa ej taga sig till något förnämligare än att skrifva poesi. Alla poeter voro hyggliga, oomtvistliga herrar, som med glädje och förtrolighet mottogos i min pappas och mammas hem.
