ungdom, af kärlek, tro och öfversvinligt hopp öfver bräddarna, nu gällde det blott att skaffa dem utlopp, att finna det fullödiga uttrycket för det hela, urordet, ursymbolen, urbegreppet, korteligen det där som alltid glidit mig ur händerna. Jag skakade som af frossbrytningar midt i julivärmen, det sjöng för mina öron: få se om du inte är en af poesiens utvalda! Hvarför skulle icke redan det första försöket kunna uppenbara denna saliga hemlighet? Egentligen vore det ju blott en slump, ett trolleri, här satt man tillreds som en strängad eolsharpa för himmelska vindar att röra, och hvem kunde veta, hvad det behagade dem att anslå?
Nu begynte en ursinnig bollkastning med rim och meter, ett trånsjukt famlande bland »sfärer» och »æoner» för att få fäste i något där uppe på oändlighetens blå himmel, där jag såg diktens alla stjärnor gå sin gång så säkert och — Herre Gud — så nära, att det inte borde vara stor konst att fatta tag i dem.
Men tomhändt var jag och tomhändt förblef jag. Hvarje gång min själ piskades ut om sina gränser, bar det naturligtvis nedför i formlöshetens dunkel och under en svindlande förnimmelse af oförmåga, som gaf kvalm och leda. Då blef jag vred och förvandlades i mitt sinne. Jag slog handen i björkstammen, jag stödde mig mot och ropade: Nej, jag skall i stället bli författare, det skall ni få varsna. Hvilka »ni» detta grymma hot gällde, är okändt. Om det ej kunde vara de där sfäriska vindarna, som trilskades med att inte vilja spela på
