vanliga händelser och människoöden, om hur folk talade och tänkte under hvardagliga förhållanden. Och stor konst måtte det heller inte vara. Hägrade någon gång för min själ möjligheten af att själf en gång iklädas de blå strumporna, så blickade jag helt säkert öfver en trälande romanförfattarinnas låga synkrets mot sublimare höjder. Vid 16, 17 år kom det till en ordentlig kris. Jag erfor uppriktig leda vid allt hvad prosaiska skildringar hette. Jag försmäktade efter det osägbara, det outgrundliga, efter att se himmelen öppnas och anden utgjutas. Jag valde min andlig föda allt eftersom skrifternas titlar lofvade »stora intryck». Och under det jag frossade ömsom af »Själens hälsa», ömsom af Stagnelii allra obegripligaste och just därför allra himlaburnaste stanser, tyckte jag mig riktigt höra, hur min själ växte. De erfarenheter man väl egentligen kunde vänta af lifvet lågo redan bakom mig — naturligtvis! Nu var min ande i behof af att helas i de rena idéernas sköte. Till och med hos Almqvist fann jag för mycket handling, själfva hans abstraktioner ledo af en motbjudande, så att säga »vilja utåt». Och jag minns, att då min far en dag anbefallde »Prästmannen i Wakefield» som en särdeles läsvärd bok, log jag nedlåtande och tyckte hemligen att hans smak var rätt tarflig. Lifvet själft — det hade jag som sagdt vuxit ifrån. Hvad jag sökte var någonting högre, någonting likt lifvets idé.
Så satt jag en klarblå dag på en blommande äng och kände, att nu måste det blifva något af. Nu stego dessa böljande förnimmelser af vår, af
