Men då jag hvar gång jag kom, såg en skugga af nedslagenhet ofrivilligt lägra sig öfver hemmet, gick jag mer och mer sällan dit. Min befattning nödvändiggjorde en daglig beröring med människor, hvilkas hätskhet nu var lika stor som deras artighet förut. Det blef nästan outhärdligt. Men på grund af befolkningens hotfulla hållning ville jag icke fly. Jag hatade att synas feg. Hvarje dag företog jag promenader genom byn och försökte komma i tal med männen. Jag mötte endast mörka blickar och slutna läppar. Man upphörde att hälsa på mig. Jag led oändligt. Jag fyllde min ensamhet med tårar, ty jag hade älskat dessa människor. Det måste hafva en öfvergång, sade jag till mig själf. De skola återkomma till dig, det här är ju galenskap.
Men ingen kom, och vintern bröt in.
Då började jag tänka. Hur skulle framtiden gestalta sig? Ämnade jag verkligen afstå från en diktarverksamhet i anda och sanning? Undfick ej kallet just genom denna kamp sitt dop i eld?
Jo — tusen gånger jo. Jag rätade på mig i ett fast beslut. Jag erfor nästan lättnad öfver att stå i fullt och ärligt dagsljus. Må då striden oss emellan börja på allvar, tänkte jag! Frihet måste jag hafva. Frihet till att utvecklas som jag kan och vill.
Att jag ägde mod, ansåg jag mig hafva visat. Nu hade jag rätt att draga bort — att härda mitt veka hjärta.
