Och så, efter erhållen ledighet från min tjänst, ingick jag på ett år som medarbetare i Göteborgs Handelstidning.
Där inne i staden fortfor jag att dikta med ämnen från skären. Men i samma mån som berättelserna började att väcka någon uppmärksamhet, växte där ute hatets och ondskans strömoln till svarta åskbyar. Man sände bref med hotelser. Jag vore en yrkessmädeskrifverska, af hvem den bäst betalande kunde köpa sina fienders undergång! Man diktade ihop rörande legender om hur dessa offer för mitt skandalbegär samtidigt varit mina »välgörare» och gjort mig »oskattbara tjänster». Man företog de gemenaste angrepp på mitt enskilda lif, giftdrycker, hvaraf blott en droppe varit nog att föra tillblandaren på tukthus. Dessa foster af en låg och vild folkfantasi spriddes rundt om till lands och vatten, burna vidare af samhällets främste, af sådana som lika väl som jag själf måste insett sladdrets vanvettighet och grundlöshet. Öfverallt stötte mina vänner på rykten, hvilkas upphofsmän jag naturligtvis aldrig brydde mig om att efterspana. Ehuru de råa fablerna mer än en gång bland personligen obekanta ställde sig hindrande i min väg.
Resande, som besökt fiskläget, påstodo att stämningen där vore så hotande, att jag icke borde återvända. Tanken var mig ytterst motbjudande. På de minas böner sökte jag dock en annan befattning, men när jag gick miste därom, blef jag nästan glad. Som jag emellertid genom arbete och själsskakningar blifvit ytterligt klen till hälsan och
