Hans dramatiska alstring höll sig sedan en tid framåt uteslutande på det svenskt historiska området.
Att gå på teatern var naturligtvis det största nöje, lifvet erbjöd. Ladugårdslandsteatern, som låg helt nära hans hem, gillades, och i brist på annat fick han nöja sig med artilleristteatern i kronbageriet. Men någon enstaka gång fick han gå på kungliga stora och se Hamlet och Coriolanus eller ett historiskt stycke af Josephson eller Frans Hedberg.
När han blef äldre, gingo hans slantar mest till teaterbiljetter — de voro billigare på den tiden än nu — och till böcker eller lån på lånbibliotek. I skolan tror jag inte han visade någon större ärelystnad — man kan inte ha tid till allting. Han ritade magistrarnes porträtt — oftast karrikerade på ett föga vördsamt sätt — i sina skolböcker, ibland också i andras och på svarta taflan i klassen, hvilket föranledde en af lärarne att upplysa honom om, att »Rafael var en stor konstnär, men inte ritade han på väggarna.»
Denna min ungdomsbekanta hörde öfver hufvud ej till de allvarligaste och mest korrekta i skolan. Han var yngre än flertalet klasskamrater och räknades till öfvermagarne i klassen. I skolans lysande litterära förening blef han ej upptagen, tänkte, hvad jag vet, aldrig på att komma där in, hade både då och allt framgent en afgjord motvilja mot att gå i flock med andra.
Han var mest road af historia och af svensk skrifning men gjorde sig intet öfverflödigt besvär
