med kriorna, lika litet som med läxorna öfverhufvud. Och han talade ej om för mer än en af kamraterna, när han gjorde sin litterära debut.
Denna inföll, om jag mins rätt, när han gick i sjette. Och den var mycket anspråkslös. Efter ett par veckors sommarvandring i Dalarne skref han ihop något skräp om promenaden — utan koncept och utan möda — och fick uppsatsen införd i »Förr och nu», en känd månadsskrift på den tiden. I författarhonorar fick han 15 kronor, hvilket ju var storartadt, och blef ombedd komma igen — som han ock gjorde med en kria om Visby.
Med Dalauppsatsen är förenad en liten löjlig omständighet. Tidskriftens redaktör frågade, om han inte hade en teckning af salen i Ornässtugan med Gustaf Vasas rustning, dalkarlsbilderna och det öfriga där finns. Nej, det hade han inte, men han kunde teckna den ur minnet. Hvilket han också ogeneradt gjorde. Synnerligen verklighetstrogen blef teckningen nog ej, men det var inte så noga. Kopierad på trä kom den in i tidskriften — men det löjliga var, att några år efteråt gick samma hopfantiserade teckning igen i den stora illustrerade svenska historien, utgifven af Montelius, Hildebrand, Alin m. fl.
Så tog han studentexamen. Åt hvilket håll hans håg och intressen pekade var uppenbart. Men det dröjde rätt länge, innan han fick klart för sig, att konstnärens kall — hvilken art af konstnärsskap han än ägnar sig åt — fordrar sin man helt,
