och att man ej blir konstnär genom att idka konst på lediga stunder.
Detta var just, hvad han gjorde. Bland annat satte han sig en dag ned och började skrifva en stor roman. Det tycks ha gått med den allra största ledighet och utan medvetande om några svårigheter. Litterära vänner hade han inga, ingen han förtrodde sig till och som kunde ta honom i nackskinnet och hejda honom med ett »lugna dig, gosse, och tänk dig för!»
När romanen var renskrifven, gick han med den till Albert Bonnier. Ja — sade denne, sedan han läst igenom luntan — »nog kan det här tryckas. Men» — tillade den erfarne förläggaren — »vi få lof att sätta ut författarens namn, ty eljes går boken obeaktad förbi.» På titelbladet stod nämligen en signatur — den stod där ännu på korrekturet. Förläggaren blef enträgen, ingen köper en bok, som är skrifven af G—g, men ett nytt namn väcker nyfikenhet o. s. v. Den unge mannen gaf med sig — när han skrifvit en bok, så var det ingenting att skämmas för, alltså kunde hans namn gärna stå på den. Så riktades den svenska bokvärlden med ett nytt författarnamn, men tyvärr ej på samma gång med en ny författarpersonlighet.
Han fortsatte att skrifva på lediga stunder. En teaterpjes på vers med ett helt och hållet hemmagjordt svenskt historiskt romantisk motiv blef lyckligen refuserad af kungliga teatern, men Frans Hedberg, som var teaterns intendent, sockrade in refusen i några välvilliga ord om »goda anlag för dramatiskt
