på hans palett till minne af en glad tid som varit.
Han har lärt sig afsky konstnärskap på lediga stunder. Och först vid denna tidpunkt i hans lif börjar jag i denne unge man igenkänna mig själf.
*
Det var under en tid af stiltje i den svenska litteraturen, jag börjat skrifva. Där fanns så föga lif och fart, där var ingen täflan, man sporrades ej att anstränga sina krafter, att fordra af sig själf det mesta möjliga, och denna saknad af konkurrens var säkert en bidragande orsak till att jag under denna första tid ej tog saken på allvar.
Nu var 80-talet inne, stillaståendets skede var förbi, svensk litteratur och konst lefde upp och tog fart, en ny dag var kommen. Det var en tid af ungdomlig, stormande, kamplysten hänförelse, af tro på att man hade något, som var striden värdt, att draga blankt för, och af tro på att ung kraft och god vilja skulle föra till seger.
Denna genombrottets tid utmärkes af en energisk och medveten sträfvan att flytta lifvet in i konst och diktning. Målarne gingo naturen inpå lifvet, deras uppgift var tillsvidare att lära sig afbilda yttervärlden, lära sig se hvad där fanns, söka fram skönhet och karaktär i naturen och tillvaron utan att omdikta, försköna. Detta var äfven författarnes mål, men för en hel del af dem gällde det på samma gång att göra nytta, att upplysa, tvinga folk att
