tänka. Man ville ej nöjas med att skrifva sagor i ändamål att roa eller att skrämma sin läsare. Litteraturen borde debattera tidens stora och smärre frågor, den hade ej rätt att kringgå och förbise tillvarons skuggsidor, att blunda för hyckleri och humbug, att förhålla sig skeptisk och likgiltig, när det gällde rätt eller orätt, förnuft eller oförnuft. Det var »världsförbättrarbråkets» tid. Man hade då en mängd illusioner, och man var naiv i sin tro på den morgonrodnad, upplysning och intelligens skulle sprida öfver världen. Det var framsteg man ville — och den ljusa tron på framtiden borde i alla händelser ej behöfva anses straffvärd.
Jag skall här ej ingå på 80-talets litterära historia. Jag vill endast betona, att det var ytterst föga sammanhållning bland författarne och att klickväsendet inom »det unga Sverige» existerade endast i belackarnes fantasi. Det var lika många hufvuden och viljor som där var personer, och det enda bud, man lydde, var den enkla maningen: Sök dig själf och var dig själf!
Om jag skulle göra hvad jag aldrig gjort, nämligen taga en repetitionskurs i de arbeten, jag skref på denna tid, så skulle jag naturligtvis i dem finna mycket att anmärka på, men jag skulle ej ha hjärta att tänka något fult om viljan i dessa böcker. De handla — det mins jag godt — om striden för personlighetens rätt, om karaktärens uppfostran, om halfhetens förbannelse. Detta deras innehåll kan inte kallas synnerligen originellt, men det har jag heller aldrig påstått. Att det haft intresse för mig,
