framgår däraf, att striden för personligheten är det genomgående motivet i de flesta af mina ungdomsböcker — den finns redan i min ungdomsväns första omogna försöksromaner, den går igen ännu 1894 i en berättelse som heter »Silkeskaninen», och äfven »Figge» har kommit att röra vid detta motiv, rent ofrivilligt, skulle jag tro, ty det var aldrig meningen, att historierna om Figge skulle bli annat än en följd referat, ej öfver hvad jag faktiskt upplefvat i konstnärskretsarna, utan öfver mitt intryck af det konstnärssläkte, i hvilket jag under några år lefvat med och som jag kände rätt väl. Det är släktet från öfvergången mellan 70- och 80-talen, innan ännu ovädret brutit lös i konstnärsvärldens stiltje och innan solen börjat visa sig mellan stormskyarna. De unga artisterna gå hemma och såsa utan att på allvar spänna sin energi, utan att se något värdt att ge sin hela kraft åt — målet är att få resa »ut», bort från hemlandet, få komma in i den stora täflingen på de sällare jaktmarkerna och att få stanna där »ute» under sporrande arbete och under sträfvan efter att nå det högsta. Så omplantering i helt ny luft, den nykomne parisaren bländas af allt han får se, drunknande i konst, bortkommen bland alla olika strömningar, famlande, utan att ha klart för sig idéernas räckvidd och hvart det bär. Men sorglöshet, ungdomligt öfverdåd och öfversvallande lifskraft. Någras mål är hufvudsakligen det att få medalj, bli en berömd konstnär. Andras att sträfva, till dess man själf något så när kan gilla det man gjort. I alla händelser törst efter
