lilla detalj förstod, hur mycket, af hvad vi kalla nödvändigt, det egentliga folket aldrig kommer att ens eftersträfva.
Föga bättre gick det mig i början, när jag försökte att samtalsvis komma i beröring med min omgifning. Jag förstod nämligen då ej bättre, än att jag gjorde frågor, hvilka föreföllo mig själf vänliga, men som hos vederbörande endast framkallade undran öfver en nyfikenhet, hvilken de funno misstänkt. Jag fick sedan veta, att man undrat öfver, hvad en ung man som jag egentligen hade där att göra. Jag umgicks denna sommar nästan uteslutande med August Strindberg, hos hvilken jag tillbragte oförgätliga lördagsaftnar, de stilla »dyningarna efter veckans stormar». Jag for sällan till hufvudstaden. Jag gick ut med mina böcker och min hängmatta, var borta i flere timmar och kom igen till måltiderna. Eller jag gjorde långa, ändamålslösa promenader i skogen, satt i timtal på förstugukvisten, rökte och såg ut öfver den lilla sjön, kring hvilken aftonsolen förgyllde granarnas toppar. Eller ock stängde jag mig inne på mitt rum, där jag satt stilla vid det stora slagbordet, det bästa skrifbord jag öfverhufvud vet, eller gick fram och åter på golfvet, medan hela rummet omkring mig blef ett enda moln af tobaksrök.
En person, som uppträder så underligt, och om hvilkens sysselsättning ingen vet riktigt besked, kan ej undgå att i en stilla landsbygd väcka en viss förvåning. Är han då därtill sysselsatt med papper, vakna misstankarna af sig själfva, och det var
