därför måhända mindre underligt, att bonden och hans familj fruktade min därvaro och icke kunde förklara den på annat sätt, än att jag troligen blifvit utskickad af kronan för att taga reda på, hur folk hade det på landet, emedan ju hvar man visste, att de höga herrarne aldrig ville något hellre än att år efter år öka utskylderna.
På grund af denna uppfattning af min person och verksamhet kan jag tryggt säga, att mer än halfva sommaren förgick, utan att mellan mitt värdfolk och mig växlades andra ord än de mest hvardagliga. Af instinkt lärde jag mig tålamod, som eljest ej hör till mina dygder. Jag väntade och teg. Och som det alltid går i sagor och stundom i lifvet, kom belöningen för min dygd, därigenom att omsider förtroligheten inställde sig, och misstron aflägsnades.
Hur och genom hvilka medel är mig omöjligt att förklara. Sannolikt förde oss den dagliga samvaron omärkligt närmare hvarandra. Troligt är äfven, att jag själf genom att leta mig fram småningom kom att tala det språk, som mitt dåvarande umgänge förstod. Åtminstone vet jag, att jag länge efteråt i hufvudstadslifvet fick gifva akt på mig för att ej alltför drastiskt falla in i det rustika. Alltnog — förtroligheten kom småningom. Och för första gången gjorde jag den erfarenheten, att har man en gång börjat komma en svensk bonde något så när in på lifvet, då växer förtroligheten hastigt, och innan man vet ordet af, får bekantskapen karaktären af ett slags trygg, fåordig vänskap.
