honom en gång, då hon var en gammal, grånad dam, och han en gammal, gift man. I skräprummen lågo stora högar med dokumentbuntar, hvilka innehöllo köpekontrakt och arrendeaftal, som voro undertecknade af den mäktiga frun, som en gång hade härskat öfver sju bruk, hvilka hon hade ärft af sin älskare. Kom man till kyrkan, såg man där i ett litet dammigt skåp under läktaren kistan, som var fylld med otrosskrifter och ej skulle få öppnas förrän vid det nya århundradets början, och ej långt borta fanns den älfven, på hvars botten hvilade en massa helgonbilder, som ej hade fått lof att stå kvar på den predikstol och läktare, som de en gång hade prydt.
Däraf att så många sägner omsväfvade gården, kom det sig väl till sist, att ett af de barn, som växte upp där, fick lust att bli en berättare. Det var ingen af gossarne, de voro ej mycket hemma, lågo borta vid sina skolor nästan hela året, så att sagan ej fick så stor makt med dem, utan det var en af flickorna, en, som var sjuklig, så att hon ej fick lof att leka och springa så mycket som andra barn, utan hade sin bästa glädje af att genom läsning och berättelser få reda på allt stort och märkligt, som hade händt i världen.
Nu var det emellertid alls ej så, att den unga flickan genast från början hade för afsikt att skrifva om de sägner och historier, som omgåfvo henne. Hon hade inte den aflägsnaste tanke på att det kunde bli en bok af dessa äfventyr, som hon hört förtäljas så ofta, att de syntes henne vara det alldagligaste