i världen. Då hon försökte att dikta, valde hon stoff ur sina böcker, och med friskt mod satte hon ihop historier om Tusen och en natts sultaner, om Walter Scotts riddare och om Snorre Sturlasons sagokungar.
Det kan säkerligen vara onödigt att nämna, att hvad hon skref var det minst originella och mest omogna, som någonsin blifvit nedskrifvet, men det kunde hon naturligtvis inte se själf. Hon gick hemma på den tysta gården och fyllde hvarje pappersblad, som hon kunde komma öfver, med vers och prosa, med skådespel och romaner. Då hon ej skref, gick hon och väntade på lyckan. Och lyckan skulle bestå däri, att någon främmande, som var mycket upplyst och mäktig, skulle komma att genom en underbar slump upptäcka hvad hon skrifvit och finna det värdt att tryckas. Sedan skulle allt det andra gå af sig själft.
Men emellertid hände intet sådant, och då den unga flickan var öfver tjugu år, började hon till sist bli otålig. Hon undrade hvaraf det kom sig, att lyckan ej ville infinna sig. Det fattades henne törhända kunskaper, hon behöfde väl också se litet mer af världen än gården därhemma. Och eftersom det gick så långsamt, innan hon kunde vinna sitt uppehälle som författarinna, behöfde hon lära sig något, skaffa sig en lefnadsställning, så att hon hade ett brödstycke att lefva af, medan hon väntade på sig själf.
Törhända förhöll det sig helt enkelt så, att sagan hade förlorat tålamodet med henne. Den
