intagande människa. Denne man förde glädje och munterhet med sig, hvart han kom. Han kunde sjunga, han komponerade musik, han improviserade vers. Spelade han upp till dans, så dansade ej blott ungdomen, utan gubbar och gummor, hög och låg, och höll han tal, så måste man skratta eller gråta, allt som han ville det. Om han drack sig full, så kunde han spela och tala bättre, än då han var nykter, och då han blef förälskad i en kvinna, var det henne omöjligt att motstå honom. Om han gjorde dumheter, förlät man honom; om han någon gång var bedröfvad, ville man göra hvad som helst för att åter se honom glad. Men stor framgång i världen hade han ej haft trots sin rika begåfning. Sin mesta tid hade han lefvat på värmlandsbruken som informator. Till sist hade han tagit prästexamen. Det var det högsta han hade nått upp till.
Efter detta samtal kunde hon se sagans hjälte för sig bättre än förr, och därmed kom det en smula lif och rörelse i den. En vacker dag fick hjälten till och med namn och blef kallad Gösta Berling. Hvarifrån han fick detta namn visste hon aldrig. Det var, som hade han gifvit det åt sig själf.
En annan gång vistades hon i hemmet under ett jullof. En afton reste man bort på julkalas en lång väg under svårt yrväder. Det blef en långvarigare färd, än någon kunnat tro. Hästen arbetade sig fram i gående. Under flera timmar satt hon då i yrvädret och tänkte på sagan. Då de ändtligen kommo fram, hade hon tänkt ut sitt första kapitel. Det var det, som handlade om julnatten i smedjan.
