all ödmjukhet att skrifva boken på sitt eget sätt och efter egen fattig förmåga. Det skulle ej bli något mästerverk, såsom hon hoppats. Det skulle bli en bok, som människor skulle komma att skratta åt, men hon skulle ändå skrifva den. Skrifva den för sig själf för att rädda åt sig hvad hon ännu kunde rädda af det hemmet: de kära gamla historierna, de sorglösa dagarnas glada frid och det vackra landskapet med den långa sjön och de blåskiftande kullarna.
Men för henne, som hade hoppats, att hon ändock en gång skulle lära sig att skrifva en bok, som människor velat läsa, kändes det så, som hade hon gifvit upp hvad hon helst velat vinna i lifvet. Det var den tyngsta uppoffring hon ännu pröfvat.
Ett par veckor efteråt var hon åter i sitt hem i Landskrona och satte sig till skrifbordet. Hon började skrifva, hon visste ej rätt hvad det skulle bli, men inte skulle hon vara rädd för de starka orden, utropen, frågorna. Inte heller skulle hon vara rädd för att ge sig själf med all sin barnslighet och alla sina drömmar. Och så efter detta började pennan gå nästan af sig själf. Detta satte henne nästan i yrsel, hon visste ej till sig af hänförelse. Se, detta var att skrifva. Obekanta ting och tankar eller rättare sagdt sådant, som hon aldrig anat, att hon ägde inne i sin hjärna, trängde sig ned på papperet. Sidorna fylldes med en hastighet, som hon aldrig drömt om. Hvad hon eljest hade behöft månader, ja, år att utarbeta, det blef nu färdigt på ett par timmar. Den kvällen skref hon ned berättelsen om den unga
