nyttjade. För sin egen del tyckte hon mera om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo upptaga dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var öfverfylld af historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äfventyrslystna kavaljerer, sökte hon skrifva om detta på lugn realistisk prosa. Hon var ej mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.
En gång skref hon emellertid ett par små kapitel i en annan stil. Det ena var en scen från Svartsjö kyrkogård, det andra rörde sig om den gamle filosofen Farbror Eberhard och hans otrosskrifter. Hon skref dem mest på skämt med många ack och o i en prosa, som nära nog var rytmisk. Och hon märkte, att på detta sätt gick det att skrifva, det fanns inspiration i detta, det kände hon. Men då de båda små kapitlen voro färdiga, lade hon undan dem. De hade endast varit skrifna på lek. Man kunde ju ej författa en hel bok på detta sätt.
Men det var väl så, att sagan nu hade väntat länge nog. Den tänkte säkerligen som förra gången, då den sände henne ut i världen. Jag måste åter skicka denna förblindade människa en stor längtan, som öppnar hennes ögon.
Denna längtan kom öfver henne på så sätt, att gården, där hon vuxit upp, blef såld, och hon kom att se sitt barndomshem sista gången, innan främlingar skulle taga det i besittning.
Och kvällen innan hon reste därifrån för att kanske aldrig mer återse denna plats, beslöt hon i
