så liten tro på sig själf, att hon ej kunde komma till något beslut.
Ändtligen, jämnt åtta dagar före inlämningstidens utgång, beslöt hon sig för att taga ut ur romanen fem kapitel, som hängde så tämligen samman, att de kunde tagas för en novell, och täfla med dessa.
Men dessa kapitel voro långt ifrån färdiga. Tre af dem voro nödtorftigt författade, men till de återstående två fanns knappt ett utkast. Och så skulle ju alltsammans skrifvas rent.
Därtill kom, att hon ej var hemma hos sig just då. Hon hälsade på hos sin syster och svåger, som ännu bodde kvar uppe i Värmland. Och den, som är kommen för att under en kort tid hälsa på kära vänner, kan ju ej tillbringa sina dagar vid skrifbordet.
Hon skref alltså om nätterna och satt hvarje natt i den veckan uppe till fyra.
Ändtligen återstod endast ett dygn af den dyrbara tiden. Och ännu voro tjugu sidor kvar att författa.
Detta sista dygn voro de bortbjudna. Hela familjen skulle resa och ligga borta under natten. Hon måste naturligtvis följa med de andra.
Till sist tog gästabudet slut, och hon satt och skref på natten på det främmande stället.
Ibland blef hon rätt underlig till mods. Stället, som hon besökte, var just samma bruk, där den elake Sintram hade bott. Ödet hade på ett underligt sätt fört henne dit just den natten, då hon hade att skrifva om honom, som satt i gungstolen och vaggade.
