Ibland såg hon upp från arbetet och lyssnade utåt salongen om ej möjligen ett par gungstolsmedar skulle vara i gång därute.
Men ingenting afhördes, och då klockan slog sex på morgonen, voro de fem kapitlen färdiga.
Frampå förmiddagen reste de hem på en liten lastångare. Där lade hennes syster in paketet, förseglade det med lack och sigill, som för ändamålet voro medtagna hemifrån, skref utanskriften och sände af novellen.
Detta skedde en af de sista dagarna i juli. Mot slutet af augusti innehöll Idun en notis om att något mer än tjugu täflingsskrifter hade inkommit till redaktionen, men ett par af dessa voro så förvirradt skrifna, att de ej kunde medräknas.
Då uppgaf hon att vänta mer på utgången. Nog visste hon hvad det var för en novell, som var så förvirrad, att den ej kunde medräknas.
I november fick hon en eftermiddag ett underligt telegram. Det innehöll endast orden »Jublande lyckönskningar» och var undertecknadt af tre bland hennes seminariekamrater.
Det blef henne rätt långt att vänta till middagen nästa dag, då Stockholms-tidningarna utdelades. Då hon hade tidningen i sin hand, måste hon söka länge utan att finna något. Ändtligen fann hon på sista spalten en liten notis i fin stil, som berättade att hon hade fått priset.
