Man hade således god tid både att flanera och att syssla med annat arbete, ifall man hade lust för något annat än att latas. Man kunde, om kassan inte var allt för mager, skutta öfver på en söndagstripp till Köpenhamn, eller åtminstone göra en kort visit i Helsingör, dit man for på den gamla hjulångaren »Ophelia», och där »Hamlets graf» vid Marienlyst ju ovillkorligen måste intressera en teatermänniska, om hon också bara plägade »sitta i luckan», sedan hon först spelat Fernando eller Marcellus i den ståtliga introduktionen till det väldiga dramat.
Hvad nu mig själf beträffar, så hade jag just vid den tiden börjat komma till allt klarare insikt om att någon vidare framstående ställning som skådespelare kunde jag icke göra räkning på, och någon så kallad »utilitet» ville jag inte bli, därtill var jag alldeles för ung och för ärelysten. Att endast bli nyttig, när man drömt om att bli stor — bort det! — och låt oss försöka något annat! Jag hade fått klart för mig att min inre och yttre människa lågo i en oupplöslig konflikt med hvarandra: min inre ville kläda sig i toga och gå på kothurn, under det att min oansenliga yttre hänvisade mig till lustspelet eller farsen, där man både kan vara liten och hjulbent utan att det stör effekten. Jag hade visserligen tyckt att jag i värsta fall borde kunnat bli en hjälplig komiker, men den tiden måste man ovillkorligen kunna sjunga kupletter, om man ville vara komiker, — och jag hade hvarken öra eller röst.
