Det bästa jag kunde göra, var således att kasta skådespelaryxan i sjön och försöka mig på något annat. Och då föll jag på fullt allvar på den idén, som nog också förut hägrat för mig, att försöka skapa roller åt andra, som voro mera lyckligt lottade än jag. Idén var, som sagdt, inte så alldeles ny; den hade legat och grott i mitt tämligen oordnade hufvud ända sedan jag höll på och rumsterade i andras, och ännu så pass tidigt, som på sommaren 1848 hade jag varit ute på Djurgården hos Fredrik Deland med en treaktare, som jag naturligtvis fick igen med det vänliga rådet att försöka mig på något annat ämne än just detta, hvilket Johan Jolin helt kort förut behandlat i »En komedi», där han, mycket klokt för resten, lagat i ordning en utmärkt debutroll åt sig själf. Jag har ännu inte glömt den utmärkte komikerns på samma gång godmodiga och sardoniska smålöje när han underrättade mig om efterapningen och på samma gång uppmanade mig att komma igen med något som jag hade uppfunnit själf.
Året därpå hade jag fått min årslånga önskan uppfylld och kommit till teatern. Det första jag gjorde var då att jag också skref en debutroll åt mig själf, fastän jag likväl var så blygsam att jag nöjde mig med att uppträda som en gammal procentare, i stället för en ung familjegosse och älskare; — och detta skedde i den goda staden Uddevalla hösten 1849. Stycket, som var en enda stor svaghetssynd, hette »Hafvets son, eller Den lyckliga lustfärden», och förtjänade fullt ut den snabba död som kom
