att den liknade en oöfverskådlig mängd af uråldriga, fjälliga djur, som stodo fastsugna vid marken, somliga med vingar. Skrämde den mig, var det därför att jag med en barnsligt obestämd förnimmelse fasade för urtiden. Jag minns, att tårarna kunde stiga mig i ögonen, när jag tänkte på, hur mycket jag höll af skogen, men att den inte alls höll af mig, inte alls, utan gärna skulle resa sig och springa efter mig på sina slingrande fötter, om den bara kunde.
Hvad skall jag nu tillägga? När jag tänker på min barndom, ser jag breda trädgårdsgångar, fulla med nedblåsta sötäpplen och astrakaner, jag ser krusbärsbuskar och vinbärsklasar och långa risiga ärtsängar, men litet längre bort begynner med ens vildmarken. Där husera hackspiken och korsnäbben och när älgen sätter öfver en murken gärdesgård, brakar det, så att man måste stanna och lyssna. Det förefaller mig nu efteråt, som hade det under den tiden rådt en beständig sommar, en lång tioårig sommar, där det aldrig föll regn, men där vackra och goda människor sutto i gräset och bundo kransar af de blå och hvita blommorna. Jag skulle nästan på allvar tro att det hade varit så, om icke äldre människor sagt mig, att denna guldålder alldeles icke inföll då utan många år längre tillbaka i tiden. En mycket gammal man har försäkrat mig, att den rätteligen inföll för sjuttio år sedan. Också vet jag, att andra snart skola upptäcka, att blomstertiden varit just nu, att det är nu som hjärtat begynner vakna och trädgårdsgångarna stå fulla af
