frukt. Alla ha de rätt och fast jag nu kan se, när äpplet är svartätet af mask, och fast jag kan sitta svårmodig, när andra sitta glada, förundrar det mig hur föga jag i grunden förändrats sedan min barndom. Intet af hvad jag sedan läst eller hört har ens för en timme förvandlat mig, utan omgestaltningen har ägt bestämda inre rötter i barndomsintrycken. Som jag ser världen nu, så såg jag den också då, fast i mer obestämd och rosenfärgad morgondimma. Hvad jag älskade då, det älskar jag nu, och som jag då var, så är jag nu. Barndomsintrycken äro kärnan och de växlande färgerna öfver pannan äro endast skenet från ljus, som andra bära förbi, små ljus och stora facklor. Allt mindre tror jag på de olika åldrarna i människans lif. De gälla endast hennes hår, som blir hvitt, hennes händer, som bli förvissnade, hennes rygg, som blir krokig. När hennes timglas är utrunnet, är det ett stort barn, som läggs till hvila hos sin moder jorden.
Verner von Heidenstam.
