småleende och kallade oss »mina påkar». Hur han förstod att intressera oss för sina ämnen! Vi läste Cornelius Nepos och Ovidius; det var alls ingen konst! Det var bara ett nöje. Också hade alla landskroniter, som kommo till högre läroverk, rykte för att vara styfva latinare.
Vid denna tid lär jag väl ha begått en licentia poetica, som jag funnit bland gamla papper, men som jag saknar mod att här reproducera. Det var en hårresande charad.
Jag konstaterar med tillfredsställelse, att intet annat mänskligt öga än mitt eget någonsin skådat detta rimmeri.
Den nästa poetiska utsväfning, som jag har något minne af, blef däremot föremål för ett smickrande erkännande af kritiken. Kritiken representerades till yttermera visso af själfva rektor vid Helsingborgs högre allmänna läroverk. Möjligen har han ännu i förvar en gammal kriabok med en fantasi öfver »Hvilka framtidsutsikter äro fästa vid namnet Landskrona» och möjligen erinrar han sig också pojken, som höll föredrag öfver det ämnet i nedre sjunde på hösten 1877 — volontären vid Luggude kompani af Kongl. Norra Skånska Infanteri-regementet n:o 13 Lundegård.
Jag var 16 år, hade gjort rekryt- och regementsmöte, skulle bli officer. En officer vid indelta armén kunde på den tiden använda minst tio af årets månader till skriftställeri (Braun) och hade en uniform att ståta i för alla vackra flickor. (I Engelholm skyldrade en husar vid högvakten af misstag
