och jag fick lof att följa med henne. Vi reste hemifrån en af de första dagarna i maj 1884.
Denna min första utrikes resa, under hvilken jag egentligen rakt ingenting märkvärdigt upplefde, ej heller gjorde några särdeles intressanta bekantskaper, står nu för mig som en af de viktigaste tilldragelserna i mitt lif — ja, nästan som vändpunkten i min andliga utveckling. Först och främst genom de nya, öfverväldigande naturintrycken. När vi foro hemifrån var det ännu nästan vinter: snön låg halfsmält i de krokiga landsvägsgroparna och på backarna stodo träden öfverallt grå och bara. Men i Danmark knoppades redan bokarna, och resan genom Tyskland var såsom en färd genom vårens eget rike. Ehuru jag sedan beundrat mycken liknande och till och med större prakt i den vägen, skall jag alltid med tacksamhet minnas fruktträden längs vägarna i Baden — de stora skärhvita kronorna i två långa, långa rader. ...
På järnvägen från Basel satt jag och såg ut genom fönstret: »Är det hvita moln eller är det vatten?» frågade jag den främmande, som satt framför mig i kupén. Och den unge schweizaren svarade — förvånad, höfligt:
— Men, fröken — det är Alperna.
Jag tackar Gud, att jag ännu, då nya »Alper» resa sig för mina ögon, är i stånd att känna samma heta styng i hjärtat och samma iskåre nedåt ryggen af fröjd och förväntan, som jag kände då jag var tjugu år. När jag läser en bok eller jag sitter på teatern, kan jag ofta knäppa samman händerna och få tårar i
