ögonen, och hela världen blir plötsligt liksom ny. Gudskelof! Allt nöje beror väl på att man kan taga emot det — och taga emot det på sitt eget individuella sätt.
Det blef en torr och ovanligt varm sommar. Koleran grasserade i Marseille och Toulon, och omkring hela Genfersjön vimlade det af franska flyktingar. Själfva denna »grande chaleur» var också något nytt för mig, som blott var van vid Skånes fuktiga somrar. Solen hade blifvit en ny och intressant bekantskap och alla färger gjorde mig mera glädje än hemma.
Tillsammans med min syster bevistade jag lektionerna i öfversta klassen i Veveys École Supérieure. Kamraterna voro af högst olika nationalitet: en ryska, en irländska, en östpreussiska, en danska, ett par flickor från Suez o. a. En sådan schweizisk skola rymmer ofta de största — om jag så får säga — moraliska motsatser: i vår klass fanns sålunda en nièce till furst Bismarck vid sidan af Elisée Reclus’ yngsta dotter, som icke fick deltaga i morgonbönen. Ingen af dessa flickor liknade dem jag nyss lämnat i Stockholm — de hade allesammans andra vanor, andra förhoppningar och andra fordringar på lifvet, och de bidrogo allesammans, hvar och en på sitt sätt, att utvidga mitt begrepp om »den unga flickan».
Då vi passerade genom Köpenhamn hade vi skaffat oss hvar sin bok som reslektyr; jag hade köpt Herman Bangs »Fædra» och min syster »Marie Grubbe». Dessa voro så godt som de enda skandinaviska böcker vi medförde, och lästa här — i
