förmodligen fann vara en högst sympatisk åhörarinna, talade hon fritt och mycket uppriktigt om de verkliga och inbillade själsstrider hon genomkämpat. Gud skall veta, att jag hörde på henne med intresse. Själf hade jag aldrig (tyvärr! tyckte jag då, det kan jag gärna ärligt tillstå) haft ringaste chance för att upplefva så spännande förvecklingar, som min nya väninna — hvilken jag för resten knappt törs kalla så, ty vi voro icke ens »du» — under våra tillfälliga promenader på tu man hand berättade mig. Hon brukade säga, att hon talade mera öppet med mig än med sina närmaste, men jag är nästan säker på, att hon var lika uppriktig gentemot de flesta af sina bekanta, ty hon tycktes under denna period af sitt lif så upptagen af sig själf och af den slutliga gestaltningen af sitt eget öde, att hon troligen ej kunde låta bli att tala därom. Vi ha aldrig senare stått i minsta förbindelse eller brefväxling med hvarandra. Om hon själf eller någon af de få, som sett oss tillsammans möjligen (hvilket knappast är troligt), efter denna beskrifning skulle gissa sig till hennes namn, ber jag henne icke taga denna korta och efter min mening sannfärdiga karaktäristik illa upp. Likaledes ber jag alla vara öfvertygade om, att allt, som möjligtvis i Berta Funcke och i Märta Ulfklo (till hvilken figur hon äfven genom sitt utseende och sitt sätt att tala och vara onekligen gifvit mig första idén) kunnat stöta, blott har sitt ursprung i min egen fantasi eller i idéassociationen med de många franska romaner jag på den tiden läste. Men om jag här utförligt skall berätta
