bokens tillkomsthistoria är det nödvändigt för mig att på något sätt nämna henne.
I det pensionat i Vevey, i hvilket min syster och jag under skoltiden vistades, bodde äfven en skolkamrat till oss, en ung, knappt vuxen ryska af rätt förnäm, gammal familj. Hon led i högsta grad af bleksot och plågade samtidigt sig själf med det värsta, mest genomförda korsettsystem jag någonsin sett — »pour avoir une taille fine», som hon själf öppet tillstod — »parce qu’il n’y a rien au monde que les officiers russes aiment mieux». Medan jag satt där uppe på hörnrummet och skref, assimilerade sig omärkligt denna figur, hvilken jag ju dagligen hade för ögonen, med min Stockholmsflicka, och af detta konglomerat uppstod den ursprungliga modellen till »Berta Funcke». Formen tillägnade jag mig — jag var ju redan tämligen van att skrifva — så godt jag kunde från Goncourts analytiska romaner och från en bok, som stod mig ännu närmare, och som jag just då studerat på det noggrannaste, nämligen Bangs Fædra.
Flickorna brukade komma in och fråga, hur det gick med det »odödliga verket». Jag svarade dem lika skämtsamt som de frågade, men — min vana trogen — meddelade jag mig med ingen angående mitt arbete. När jag slutat det, var jag emellertid fast besluten att söka få veta hvad någon, »som förstode sig på det», sade om min novell.
Då jag lämnade Vevey uppehöll jag mig på hemresan en dags tid i Köpenhamn. Jag sökte först d:r Georg Brandes, hvilken man sade
