mig. Och under hela tiden medan jag skref »Alice Brandt», gjorde jag — med samma afskyvärda, gräsgröna bläck, hvilket på den tiden var det enda man kunde få i handelsboden vid stationen — oförtrutet anteckningar till det 18:de århundradets historia. Utan att försumma mina kära fransmän grep jag åter till mina så länge förbisedda engelska författare, jag läste för första gången Taines Histoire de la littérature Anglaise, och i den ostörda ensamheten hemma i Göinge började jag ändtligen kunna smälta de föregående årens många skilda intryck och utveckla mig någorlunda själfständigt. Men allt detta hör ju egentligen inte hit och kan ej intressera någon.
Den nästan oöfvervinneliga motvilja mot tidningar i all allmänhet och mot den s. k. »publiken» — också i all allmänhet —, hvilken min första bekantskap med dessa hedervärda institutioner väckt hos mig, växte emellertid under årens lopp till en sådan höjd, att jag — om jag hade kunnat låta bli att fuska med bläck och penna — sannerligen aldrig skulle skrifvit en rad mera. Men naturligtvis kunde jag inte låta bli. De, som skrifvit romaner vid sju års ålder ute på rama bondlandet utan att någonsin ha sett ett manuskript eller en författare, ha sjukdomen i blodet — hos dem är den obotlig, och de kunna hvar dag vänta svåra återfall. Jag hade varit gift i flera år och hade den rikligaste användning för min tid på andra håll, men plötsligt — en vacker dag — »me voilà mordue du besoin de parler de Bonaparte!» Men jag skref »En Roman om Förste Konsuln» under protest och
