under ett högtidligt löfte till mig själf att aldrig någonsin ha något med förläggare, publik och press att göra. Först då min man upprepade gånger bad mig att på egen bekostnad få trycka boken — som jag skänkt honom till »familjearkivet» — och gaf mig sitt hedersord på, att ingen, som finge med saken att göra, skulle röja mig, gaf jag motvilligt efter. Det var mig på det högsta emot, att anonymiteten — genom en gissning på måfå af en svensk tidning — röjdes, och under flera dagar tvang jag de två ärligaste och mest samvetsgranna människor i världen: min kusin d:r John Kruse och min ofvan omtalade syster — att förneka ryktets sanning. Till slut gjorde de, liksom hela min närmare bekantskapskrets, uppror emot mig och jag blef tvungen att ge tappt. Men jag har alltid varit ledsen däråt. Och ehuru jag, när jag skrifver en ny bok, alltid tröstar mig med att jag ju inte behöfver utgifva den, om jag inte vill, så vet jag dock hela tiden innerst inne i mig själf, att det skall bli slutet. Ty nu vet jag, att en bok, som icke blir tryckt, den blir heller aldrig färdig. Den ligger och tynger på hjärnan, plågar en, eggar en, suger som en parasit lif ur ens eget lif och hämmar det. Man måste göra sig af med det fullbordade manuskriptet — oåterkalleligen — om man vill ha fred. Och sedan? — Ja, sedan är det »en bok» — ett ting, som egentligen icke längre är mitt utan äges och diskuteras af tusentals människor. En bok får lefva sitt eget lif och kämpa sin egen kamp. Så mycket historia har jag läst, att jag vet, att om boken duger, så kunna
