plats och betydelse man tillmätte sitt personliga lif, och hur mycket af människovärlden och naturens helhet man lät spela in däri. I våra små förhållanden kunde det privata lugnet nås jämförelsevis lätt på en tid, då man slog sig till ro inom den klass, där förhållandena ställde en, utan att se mycket uppåt eller nedåt, och en färdig religiös tro hvälfde sig lika öfver allas hufvud. Nu hade misstämningen från världshändelsers förfelade skörd, bitterheten från ett sekels brustna illusioner bredt sig äfven till oss. Men som människosläktet är starkt och som helhet aldrig riktigt misströstar, var det nu den sociala kampen och dess hopp, som efterträdt den politiska. I skönlitteraturen, vanligen ett steg eller två efter tanken, var det likväl mest den bittra tonen som ljöd, och nu var det den som klang för oss, tillika med två eller tre stridiga världsförklaringsförsök, evolutionismen, pessimismen och panteismen. De unga skilde oftast icke mycket på dem; tillsammans bildade de detta disparata »det nya», det man icke fått lära utan upptäckte på egen hand, det som var sant, medan allt annat var lögn.
Där hade man fullt upp att göra för sin dag, helst då man icke hade någon vidare begåfning för filosofiskt och kritiskt tänkande och föga krafter och talang för social handling, som väl var fallet med de flesta. Det hela var oundvikligt och godt att det kom, i sin kärna var det också godt, och se vi bara på skönlitteraturen, behöfde den hos oss väl sin förnyelse och mycket mer än den fick.
