Men en bekymmersam och trist tid var det att vara helt ung och helt ensam i.
Det blef missnöjets tid; hos oss sammanföll den ju också med reaktionens seger på alla yttre maktområden; politiskt klent begåfvade och föga uppöfvade som vi voro, kunde vi icke vinna nog stor revanche ens i ord mot egoismens och idélöshetens triumf, vi hade att se medelmåttan växa sig tjockare och dumheten dummare. Ty när de ideellt väckta slungade från sig idealitetens missbrukade namn, förlorade de andra hvarje skamkänsla och hvarje hänsyn till begreppet.
I egentligt estetiskt afseende var det också, trots en del upprorisk liflighet, slummerns tid. Man målade husen dygråa och satte nästan svarta gardiner för fönstren och visset skräp i hörnen innanför. På sommarnöjena grälade familjernas tvenne läger med hvarandra framför rödbruna växtgrupper utan blommor. Kanske var man därför icke mindre glad då än nu, men högtidskänsla var det ondt om, och den hvardag, som ju alltid fyller sex af veckans dagar, adlade man knappt till skönhet i uppfattningen.
Skall jag nu vända mig till mig själf, så är bara det att säga, att jag genom trycksvärtan lefde med i allt detta, disputerade som alla andra, harmades och kände min vanmakt, flydde in i min poesi och otillfredsställd ut igen, och ensam med solnedgångarna öfver Mälaren under mig skref mina dikter för att förströ mig för stunden och lära mig för framtiden.
