Mindre teatern. Detta stärkte mig ännu mer i mitt förut redan fattade beslut att lämna teatern och ägna mig uteslutande åt författarskapet. Genom vänlig öfverenskommelse blef jag ledig från Oskar Anderson den 1 oktober samma år och skildes från honom och de gamla kamraterna i Norrköping, hvarifrån jag begaf mig upp till Stockholm, där jag nu skulle riktigt få guld och gröna skogar att handskas med och att moja mig uti.
Men det blef inte alldeles så som jag drömde om! »Hin ondes gåfva» gick nog öfver scenen i november och fick ett förträffligt utförande, men den gick ändå inte mera än 7 gånger, och det fastän kritiken var vänlig nog och fast hufvudrollerna utfördes af Torsslow själf, af Edvard Swartz och Gustaf Kinmanson, samt de båda flickorna Torsslow, Valborg och Helfrid. Att stanna kvar i Stockholm och lefva där som författare var således lättare sagdt än gjordt, och när därför Pierre Deland erbjöd mig ett engagement hos sig och jag därigenom hade utsikt att komma tillbaka till hufvudstaden på våren, så antog jag detta och reste på diligens till Uppsala, där han spelade under julen och nyåret, hvarefter han for till Örebro och Karlstad, samt sedan till Norrköping och Nyköping, hvarifrån vi med första ångbåt i själfva vårbräckningen gingo yttre vägen till Stockholm. I förbigående sagdt, en härlig färd under strålande sol och genom smältande isband, från hvilka skaror af knipor, alfågel
och ejdrar höjde sig med klapprande vingslag när
